Onsdag morgon kl 10.00, jag har i vanlig ordning kört spinning kl 06.30 (en okristlig tidpunkt och jag förstår inte varför så många söker sig till en spinningsal mitt i natten under dessa veckor!), hästen är riden och stallet fixat. Egentligen ska jag cykla hem och svira om till träningskläder igen, 75 minuter i crosstrainern var planerat innan resten av dagen och större delen av kvällen skulle spenderas i Lund med plugg. Löpning var inte alls en del av dagens plan... Dagens plan var spinning + crosstrainer och that's it!
Löpning var dock vad mina ben skrek efter, det är nästan så att jag tror att benen har fått vårkänslor! Jag funderade ett tag... "Om jag skyndar mig hem, kortar ner passet på crosstrainern och äter frukosten på tåget ner till Lund så borde jag hinna med en väldigt kort runda... Frågan är om jag borde ändra min ursprungliga träningsplan såhär dagarna innan ett lopp? Samtidigt, vill benen springa borde de åtminstone få utföra den "springande rörelsen" en kort stund. Om rundan är så kort att den inte räknas? Då kanske jag kan ge mig själv lite fint-vårväder-dispens?" Nu är detta inte helt ovanligt så jag brukar se till att ha ett par löparskor, ett par tights och en OK tröja att springa i på stallet (DÅ vet du att du är en löpare). En kort tur i form av lite drygt 4 km blev dagens löpning, och jag var mer än nöjd med att korta ner tiden i crosstrainern till 55 minuter istället.
Under rundan kom jag att tänka på hur det kom sig att jag blev så biten av löpningen. Vi alla börjar väl träna av en anledning, möjligen med undantag av en del som verkar ha blivit födda i ett par löparskor...
Som så många började det med att jag ville gå ner några kilo, tyvärr inte helt ovanligt bland tonårstjejer. Detta var i samma veva som många av mina jämnåriga kompisar också började träna, av samma anledning. Löpning var det mest lockande alternativet för 15-åriga Annelie som redan på den tiden avskydde att styrketräna (redan på den tiden fuskade jag mer armhävningarna på idrotten... detta är djupt rotat!) När mina kompisar körde fys i skogen sprang jag några varv i slingan och på den vägen vart det, redan från första gången älskade jag det! Nu gick det tyvärr käpprätt åt helvete och det tog inte lång tid innan löparskor och löparspår byttes mot sjukhusbesök, sura sjuksystrar och läkare och strikt träningsförbud.... Det tog några tuffa år att komma tillbaka, desto gladare var jag när jag X antal kilo tyngre och betydligt starkare äntligen fick springa igen!
Jag får ibland frågan om varför jag tvunget ska springa så mycket, vad är det för kul med att kuta runt? Hur kan det vara värt att lägga så mycket tid på? Svaret är ganska självklart... Löpning är något som inte går att vara utan! Det är något speciellt med känslan av just löpning, känslan av frihet, känslan av att flyta fram, känslan av att ibland få sådana lyckorus i kroppen att det är svårt att hålla sig från att skrika högt av lycka. Det är även något speciellt med känslan av att trycka på under tuffa intervaller, att känna hur benen svara precis så som huvudet vill och det bara går fortare och fortare. Det är något speciellt med känslan av att ibland känna sig odödlig i skorna. Det är något speciellt med att känna utvecklingen på träningarna, hur det som tidigare känts helt omöjligt plötsligt känns relativt lätt. Det är något speciellt med att känna hur formen förbättras, hur mycket lättare det blir att springa i ett högre tempo samtidigt som uthålligheten förbättras. Det är något speciellt med känslan av att nå upploppet på ett lopp, att se målet och trycka på allra sista biten. Det är något speciellt med målgången...
Det finns så mycket som är speciellt med just löpning. Det finns så otroligt mycket lycka att finna i ettpar skor. Det är möjligt att man måste vara lite knäpp för att inse det, vi är nog lite knäppa hela högen - men vad gör det om vi är knäppa och lyckliga? Vid närmare eftertanke... det är inte vi som är knäppa - det är alla andra!
Och hur kom det sig egentligen att jag började springa för klubb?
Jag har alltid "tränat mig själv", tagit råd av min bror och svägerska (tidigare orienterare i norska landslaget) som båda är ortopeder och själva springer mycket. I övrigt har jag kört på själv och det har gått helt okej, tiderna på olika lopp har varit OK - även om jag som sagt blir lite begränsad av tävlingsnerver så fort det vankas lopp...
Jag började springa med IS göta i December, efter att under ett halvårs tid ha funderat över om jag borde springa för klubb - och isåfall vilken. Var jag tillräckligt bra för att inte behöva skämmas under träningarna? Eller skulle alla (åh hemska tanke) springa ifrån mig? Om jag skulle springa för klubb, vilken skulle jag då springa för?
Jag velade ganska mycket velande fram och tillbaka, fram tills jag en seg dag gled ner till glasburen och sprang. Helt enkelt för att jag var för trött för att ge mig ut på en längre runda, samtidigt som jag verkligen ville "springa på studiepaus". Glasburen lockade faktiskt trots att det var löpband. Studiepaus + löpning + ge pengar till välgörenhet = mycket bra paus sett ur alla synvinklar. Med stumma ben sprang jag en tur på bandet och knallade hem igen. För att återvända några dagar senare.
Det var då killarna frågade om jag sprang för klubb och sa till mig att jag borde prova att springa med IS göta. Det är jag idag väldigt tacksam för, det var det som behövdes för att jag skulle sluta vela och bestämma mig för att börja springa för klubb - och för IS göta. Tack för det Simon, Erik och Andreas - och såklart BG :)
Nu återstår det att se vilka resultat träningarna ger. Jag vill bli bättre, mycket, mycket bättre. Jag vill bli så mycket snabbare, starkare och mer uthållig, jag vill pressa tider på loppen och PRESTERA. Men mest av allt... vill jag faktiskt springa :)