Då var seedingloppet avklarat, årets första 10 km-lopp! Nerverna var såklart otroligt närvarande och det var nog tur att Sven kom förbi i startfållan och påminde mig om att andas ;) Fy vad nervös jag var! Idag kändes nervositeten dock kontrollerbar, om det har att göra med uppvärmningen tillsammans med Berner och Martin, eller om det var vetskapen om vilka kassa förutsättningar (och således befogat lägre prestationskrav) jag startade med vet jag inte. Jag var sjukt nervös, nära tårar, men jag slapp känslan av att ha betong i skorna och jag kände mig inte direkt hindrad av nervositeten. Ännu ett stort framsteg mot kontroll över tävlingsnerverna!
Igår kväll kom en av mina bästa kompisar förbi, meningen var att hon skulle hjälpa till att lugna mina nerver och det var en kväll av tjejsnack, lite god mat och godis som gällde. Och rödbetsdricka (brämhults smakar faktiskt helt okej!). Nu var jag hyfsat omskakad efter ridolyckan under dagen och somnade på soffan. Och somnade som en sten igen när hon hade gott. Bra det kanske, för då hann jag inte bli för nervös och fick dessutom den sömn jag behövde!
Igår myntades uttrycket "löpartunga", en bra indikator på om du har druckit tillräckligt med rödbetsdricka... Tyckte väl att min granne kollade konstigt på mig när vi hälsade i trappuppgången...
Imorse var nervositeten påtaglig igen. Efter en snabb check kunde jag summera kroppens status: Stel och öm i överkroppen, lite matt i kroppen, svullen men inte det minsta öm i vänster fot - med andra ord en kropp som var i skick att springa. Ryggen och foten smordes in med ett lager arnikagel, därefter lite voltaren gel. Kompressionstrumpor och tights drogs på (allt för att hjälpa till att stötta upp kroppen) och sedan var det bara att ladda för start.
Jag värmde upp med Berner och Martin, vilket var otroligt skönt eftersom det skingrade tankarna lite. Dessutom fick jag lite bra tips och extra pepp - alltid tacksamt inför ett lopp! Kroppen kändes okej, fortfarande stelt i överkroppen men det är trots allt benen som är viktigast i ett lopp så det kändes helt klart okej.
Jag bestämde mig för att springa utan klocka och istället känna av startfältet och känna efter vilka löpare som verkade hålla samma tempo. Det visade sig hålla ganska bra, farten kändes jämn och kroppen hyfsat stark. Tiden blev 40.21, en tredje placering i damklassen.
Jag vet inte riktigt hur nöjd jag är, visst är det kul att komma trea. Tiden är dessutom personbästa. Men jag ville springa för sub 40, jag vet att jag har tiden i mig och det stör mig lite att jag missade den med 21 sekunder. Samtidigt vet jag att förutsättningarna inte var de bästa, det är inte riktigt optimalt att råka ut för så många olyckstillbud precis inför ett lopp och egentligen ska jag vara glad över att ens kunna springa idag. Jag vet också att jag snart fixar sub 40 på ett lopp, tiden finns i kroppen och den ska helt enkelt bara presteras! Egentligen ska jag vara hyfsat nöjd och jag är glad över att jag inte blev bromsad av några nerver. Tävlingsmänniskan i mig tyckte att det var skoj att springa lopp, och den delen av mig tog till sist överhanden över nervositeten! Samtidigt tänker jag "21 sekunder, vad i helvete?!?!"
Nu har jag precis kommit hem från gymmet. Say no more... kan man knalla ner till gymmet efter ett 10 km-lopp då kan man kapa både sekunder och minuter på loppet också! Jag tog en nätt löprunda på 4,5 km och stod sedan i crosstrainern i 35 minuter. Kroppen känns fortfarande pigg och jag är mer än taggad för att träna ännu hårdare med start nästa vecka. Farten börjar komma, uthålligheten är det inget fel på. Nästa lopp är egentligen SM-milen i Malmö i april, överväger att springa ett lopp (eventuellt Ystad) till innan dess. Ju fler lopp jag har i benen, desto mer utmanar jag alla små "hjärnspöken" och desto bättre borde resultaten bli! Målet är helt klart att vara lika lugn i startfållan till ett lopp, som jag är när jag får startsignal på en hopptävling. Det är på väg. Det kommer. Det är bara mer tävlingar och mer utmaningar som ska till!