Jag har funderat över en sak ett tag. Jag har funderar mer över det under eftermiddagen, efter loppet.
Av någon anledning verkar jag inte ge 100% på loppen som springs. Antagligen är det inte bara jag som har den känslan heller.Jag tar såklart i, jag tar i som fan och är oftast illamående av tröttheten vid målgång. Trots det tycker jag alltid att jag hade kunnat kapa tiden, på den och den sträckan skulle jag våga trycka på. Här och där skulle jag låta benen flyta på i ett lite högre tempo. Där skulle jag börja öka tempot lite inför spurten istället för 100 meter senare. Där skulle jag börjat spurten istället för ett tiotal meter senare.
Det är inte precis som att jag är rädd för att ta ut mig, det har faktiskt hänt att jag sprungit intervaller tills jag spytt och därefter kollapsat, och jag tycker att jag ger mycket i ett lopp. Trots det går jag oftast i mål och inser att jag hade mer att ge. Ganska snart efter ett lopp kan jag springa en runda till, gå ner till gymmet och köra eller hitta på annan träning. Oftast känner jag att jag skulle kunna kapa tiderna väsentligt- om jag bara hade vågat sätta upp ett högre tempo.
Malmömilen förra året - efter detta åkte jag hem och sprang rundan pålsjö - domsten - pålsjö.
Helsingborg Marathon - jag fick skjuts hem, åt lite och cyklade sedan upp till stallet för att gå en promenad med hästen.
Malmö halvmarathon - när jag kom hem hade jag 3 timmar innan jag skulle svira om till kvällens festligheter. Därför sprang jag en behaglig tur på 6,5 km.
VDM 3000 m Malmö - efter det knallade jag ner till friskis för 100 minuter i crosstrainern.
Seedingloppet idag - sedan dess har jag hunnit med 4,5 km löpning, 35 minuter i crosstrainern och dessutom varit på stallet och ridit.
Varje gång jag går i mål känns det som att jag har gett allt, åtminstone precis vid målgången. Spurten är alltid jobbig. Trots det brukar jag alltid ha krafter kvar att ge. Jag vet inte själv vad det beror på. Visst är jag uthållig och jag återhämtar mig väldigt snabbt även efter tuffa spurter, men finns det krafter kvar till ytterligare löpning eller annan träning efter ett lopp - då borde det finnas mer krafter att ta av från början!
Mycket tror jag ligger i att jag måste börja lita på kroppen, våga gå ut lite tuffare på loppen och våga sätta ett lite högre tempo. Jag tror att jag kan hålla det, jag borde kunna hålla det med tanke på den kraft som trots allt finns kvar i kroppen efter varje målgång. Antagligen är jag också lite rädd för att misslyckas och även om jag inte precis "maskar" på ett lopp kan det nog vara så att jag omedvetet "safear" av rädslan för ett misslyckande.
Med andra ord har jag ytterligare ett mål i fokus: efter målgång ska jag vara så trött att jag inte kan springa eller träna mer. Jag ska våga hitta och sätta upp det tempo som gör att jag kan springa för hela min kapacitet under loppet och ge 100% istället för 90%. Jag vet ju att jag är uthållig, jag vet att även om jag trycker lite för mycket och måste gå ner ganska mycket i tempo för att inte bryta ihop så återhämtar jag mig snabbt och kan trycka på igen. Det ska bara göras. Om jag så ska kollapsa på 100 träningaroch behöva hantera ett misslyckande på ett lopp innan dess. 100 är det nya hundra!