Tack för all positiv feedback och goa kommentarer på gårdagens inlägg – det värmer!
Så, vart var vi nu då?? Efter att jag börjat springa varje onsdag med Löparglädje så började det pratas om att det skulle anordnas ett marathon i Helsingborg nästkommande år. ”Nu har jag inget att skylla på längre” tänkte jag – jag hade ju faktiskt köpt mig en plats till New York marathon 2013 när biljetterna för det släpptes i dec 2011, men p.g.a. graviditeten slopades planerna (de finns dock kvar…) och jag släppte aldrig tankarna om att genomföra min första mara. Kort sagt – jag anmälde mig till en långdistansgrupp via Löparglädje och började målinriktat träna inför den stundande utmaningen. Jag märkte att min kondition och uthållighet (ja för inte var det mitt löpsteg eller min teknik) förbättrades för varje vecka och att jag rätt så snabbt lyckades hålla jämna steg med några av de mer löpvana personerna i gruppen. Fortfarande så bestod min träning dock mer av distans än av kvalitet, men för första gången i mitt liv så upplevde jag berusningen och adrenalinkicken som ett riktigt grymt intervallpass kan ge. Detta är jag väl bekant med idag, men då var det ngt nytt och inför varje pass kände jag lite hatkärlek – jag visste att det skulle bli jobbigt, men jag började bli mer och mer medveten om glädjen som kom efteråt. Belöningen.
Jag hade rätt så dålig självkänsla och trodde inte riktigt på mig själv och att jag utvecklats i den takt som träningarna faktiskt visat på, så när det våren 2014 skulle springas Springtime av i stort sett samtliga löparkompisar så kände jag mig kluven. Jag ville ju testa, ville se om jag för första gången i mitt liv klarade att springa en mil under 50 min (hade ju sprungit Springtime en gång tidigare på 52, men utöver det inga fler 10km-lopp och jag hade aldrig lyckats på en ”vanlig” träningsrunda heller), men jag var fruktansvärt nervös och visste att jag skulle bli nedslagen om jag inte lyckades med mitt mål. Jag sov knappt den natten heller (ni som känner mig vid det här laget vet ju att det här med tävlingar och sömn inte riktigt är min grej), men efteranmälde mig ändå på förmiddagen och bestämde mig för att springa utan klocka. När jag kom i mål och såg att jag sprungit på 46:29 så trodde jag inte att det var sant – efter det sprang jag en månad senare Malmömilen med Heidi på 44:17 och det loppet slår nog det mesta jag varit med om i löparväg. Lyckan är svår att definiera och ta på, men jag tror att ni alla mer eller mindre förstår vad jag försöker beskriva. Det är inte tiden i sig eg. utan känslan av att överträffa sina förväntningar. Jag sub45???? Var det ens möjligt? Wow!
Det blev fler lopp sommaren/hösten 2014 – Båstad marathon avverkades som ett distanspass tillsammans med Mikael ”Giffelmannen” Engqvist (ni som ännu inte sprungit det bör testa – våfflorna i Kattvik är gudomliga!), sedan följde Helsingborg Marathon samt Malmö halvmarathon tillsammans med Heidi igen. När man uppnått ett mål som man har haft framför sig en längre tid så är det nog lätt hänt att man känner en tomhetskänsla och det var precis vad som hände mig - efter maran i Helsingborg så kände jag mig lite rådvill. Vad skulle jag göra nu? Samtidigt plöjde jag igenom första numret av Magasin Spring och läste att man kunde maila för att ”ansöka” om coaching av Springs chefredaktör. Jag visste ju mkt väl vem denna BG Nilensjö var – samma man som jag sett susa förbi mig i Pålsjö skog. Med viss osäkerhet började jag skriva på ett mail där jag beskrev min känsla och att jag gärna ville få hjälp med att hitta motivation samt få hjälp med att våga gå ur min bekvämlighetszon och lära mig att ta ut mig. Svaret kom snabbt – ”jag har fått väldigt stor respons och har i dagsläget inte bestämt mig för vilka jag ska välja ut, men jag råder dig att rätt så omgående gå med i Is Göta….”. Jag förstod att jag inte skulle bli utvald och beslöt mig därför för att testa en s.k. Varvetträning. Det kändes som ett steg i rätt riktning och det var kanske det som behövdes för att jag skulle hitta motivation och känna glädje för löpningen igen. En vecka senare när jag samma dag sprungit Malmö halvmarathon på 1:41:15 (vilket faktiskt var ett pers på 15 min) fick jag på kvällen ett mail från BG där han skrev att han var imponerad över att jag ”för att ha pyntat in så lite” lyckades springa på den tiden. Vidare skrev han att han valt ut mig till den grupp han skulle coacha. Kravet? Att börja deltaga på Götas tisdags- och torsdagspass. Plötsligt blev jag nervös.. Ville jag verkligen detta? Vågade jag? Tänk om jag inte skulle hänga med de andra, tänk om jag inte skulle orka? Det var mkt velande fram och tillbaka innan jag beslöt mig för att testa… Hur jag sedan tränat för att på några få månader sänka mitt pers på halvmaran med ytterligare 9 min och mitt pers på 10km med 3 min (5 min Springtime) kanske avslöjas imorgon ;-)
Nu ska jag käka riskakor och banan och börja ladda för kvällens pass – 3x1500m i Harlyckan väntar. Vi ses väl där???