Att springa 1500 m på egen hand, utan sällskap eller draghjälp.... Det är tufft! Är man trött redan innan dess, då kan det bli riktigt jäkla tufft. Det var precis vad jag upplevde ikväll, GGP stod på schemat men dit hann jag inte och det visste jag på förhand. Jag försökte ladda lite mentalt under eftermiddagen, men det var lite svårt när tröttheten var så påtaglig - både i huvudet efter dålig sömn, men mest markant i benen efter diverse prövningar i form av löparkonvent, halvmara, tuff löpträning och lite bus-tuff tabata så sent som igår. Jag känner dock mig själv ganska väl och var ganska övertygad om att jag, oavsett hur trött jag var, skulle genomföra mitt pass som planerat.
Utöver 1500 m stod ett spinningpass (hoppade in och tog en annan instruktörs pass) och träning med hästen på schemat. Helst ville jag springa före spinningen, då jag hade träning med hästen ganska direkt efter och inte räknade med att vara klar före 21.15. Det går självklart att springa efter både spinning och träning med hästen, men frågan är hur mycket det skulle ge mig? Jag har märkt att jag springer betydligt sämre efter ridning, men däremot rider jag bra efter löpning (jag red t.om. två hästar någon timme efter prisutdelning på helsinborg marathon!). Slutsats: Det vore helt klart bättre att springa först. Bränn krutet på 1500 m, låt spinningen vara lite "nedvarvning" och lita på att kroppen funkar lika bra på hästryggen som vanligt efter löpning.
Jag insåg dock att benen var alldeles för trötta för att prestera en topp-tid, men att hoppa över ett pass för det är inte riktigt ett alternativ. En annan aspekt var jag tvungen att ha i åtanke; terrängloppet på söndag och jag kommer inte hinna vila inför detta. Att bränna kroppen fullkomligt idag vore antagligen inte optimalt...
Jag stämde av passet i tisdags mot löparkalkylatorn och funderade lite till. Enligt löparkalkylatorn ska jag, när mitt PB på milen, halvmara och marathon omräknas kunna hålla 3,31- 3,35 min/km på 3000 m. No way in hell att det tempot skulle finnas i benen idag, möjligen något lägre på 1500 m. 500 m-intervallerna i tisdags (på tok-trötta ben) fick tempon mellan 3,32 och 3,42 min/km, då var benen riktigt jäkla trötta efter helgens halvmara och hade precis gjort 3000 m, något snabbare än milfart. 1500 m innebär en längre intervall, å andra sidan skulle jag bara göra den och inget annat - jag borde alltså kunna trycka på lite. Samtidigt ville jag inte bränna för mycket krut med tanke på terrängloppet på söndag (jag vill helst kunna ta mig igenom det även om jag lär komma sist).
Kunde jag hålla ett tempo nära tempot på 500 m-intervallerna i tisdags utan att slita för mycket på kroppen? Om jag kunde hålla 3,35-tempo skulle jag göra 1500 m på 5,22. Om jag istället höll 3,36 skulle jag göra 1500 m på 5,24. Långsammare än 5,30 (3,40 min/km) ville jag helst inte göra, med andra ord bestämde jag mig för att försöka hålla mig mellan 5,22-5,29. Inte riktigt de tider jag bör ligga på om det vore tävling (enligt mig, har dock aldrig tävlat 1500 m!) men med tanke på kroppens status och att jag åtminstone vill kunna ta mig igenom terrängloppet på söndag kändes det lagom och rimligt. Skulle det visa sig vara lite för hårt borde jag hinna hämta mig hyfsat till söndag.
Eftersom jag inte visste hur mina ben skulle svara, och dessutom ville prova mina nya salming distance (inköpta i göteborg på förra helgens konvent) provade jag både ben och skor på löpbandet. Om skorna skulle kännas fel eller om kroppen skulle gå ut i strejk (vilket vore förståeligt) såg jag en poäng i att vara kvar inomhus i början. För att klarna till lite i huvudet hällts jag i mig en Nocco (hallonsmak!) innan uppvärmning, några dl koffein skulle säkert väcka åtminstone huvudet lite. Jag värmde upp med 4 km, 12 km/h (5 min-tempo) vilket kändes lättare än jag räknat med även om låren gjorde sig lite påminda. Skorna satt perfekt och var otroligt sköna och lätta att springa i, åtminstone något som kändes helt rätt! Skorna har helt klart favorit-potential.
Jag gick ut och joggade lite, körde några fartökningar och kände mig hyfsat redo trots känningar av trötthet. Med andra ord; så redo man kan bli för att försöka köra ett sådant pass på egen hand när kroppen redan var trött... För att ytterligare öka på känslan av självplågeri hade jag bestämt mig för att köra på en låååååång, rak väg. Rakt fram hela vägen, tråkigare blir det inte. Å andra sidan hade sträckan jag valt fördelen att den var ganska plan, jag visste att jag kunde springa ostört från trafik och dessutom är vägen det ganska vindskyddad om det inte blåser rak motvind. För övrigt springer man inte 1500 m för att titta på utsikten, vill jag göra det finns det andra typer av pass, andra distanser och andra miljöer att springa i.
Jag försökte tänka bort tröttheten. Första 500 m gick på ca 1,49, det kändes tufft och jag tyckte att jag kämpade lite väl hårt. 2/3 kvar och benen var helt klart trötta. 1 km passerades på 3,36,7, med andra ord gick det fortare än vad jag trodde men jag var trött. Jag tyckte att benen dog lite till, men det gick nog fortare än jag tyckte för efter 1500 m stoppade jag klockan på 5,24,8. Benen var helt skakiga efter och illamåendet slog till. Jag kan bara konstatera att kroppen är mör efter helgen och kombinationen av tisdagens träning och gårdagens dumheter på tabatan, och det får jag försöka förhålla mig till. Idag gick benen på energi som egentligen inte finns, 90% måste ha gått på ren vilja. Jag hoppas att jag inte brände mig för mycket, ett eventuellt kvitto lär jag få till helgen.
Det här är ansiktsuttrycket man har när man sprungit sig kräkfärdig och inser att man måste springa fort tillbaka till gymmet för att köra 45 minuter spinning. Inte världens snyggaste, inte världens fräschaste, inte världens gladaste, men desto mer nöjd med att jag inte bangade :)
Att köra spinning efter den prövningen fick ersätta lite av nedjoggen, idag var inga problem att hålla igen lite på passet. Jag var så trött att det var jobbigt nog även utan att maxa. 30 minuter efter passets slut satt jag på hästryggen för träning, tight planering men den höll. Givetvis lät inte tränaren mig (eller för all del hästen hehe) komma undan på något sätt, och vi blev ordentligt drillade under en timme. Varför inte bygga på tröttheten ännu lite mer liksom?
Det här är ansiktsuttrycket man har när man har överlevt inte bara tuff löpning + spinning utan dessutom 60 minuter markarbetsträning på en piggelin fyrbent springare. Detta efter en intensiv dag med start kl 05.40. Matt och mör från topp till tå! Jag tog mig faktiskt friheten att hoppa upp igen och åka häst alla metrar från ridhuset till stallet...
Jag trillade innanför dörren strax efter 22, och har sedan dess inte orkat mycket mer än att duscha och inta soffan med benen i högläge. Tanken var att jag skulle lägga energi på att mixa musik till helgens pass på gymmet, då jag och en kollega ska köra pass till förmån för Rosa bandet. Energin uteblev dock, jag får ägna lunchen och tågresan imorgon åt det istället. Dagens nästa move blir en vända till badrummet för att borsta tänderna, sedan ska jag ta mig hela vägen till sängen. Om jag inte sover tungt och bra efter en sådan här dag vet jag inte vad som krävs! Jag fick för en kort stund en idé om att morgonjogga mina 15 kilometrar imorgon, men jag inser redan nu att det inte finns en chans att jag går upp mitt i natten en morgon till. Inte när jag lika gärna kan springa när jag kommer hem imorgon eftermiddag.