Citadelloppet, mitt första 10 km-lopp under 40 minuter. Mitt första millopp där jag inte haft full panik vid startlinjen. Mitt första millopp jag är väldigt nöjd med. Mitt första millopp där jag sprang med en bra känsla. Sådana lopp kommer man ihåg och minns! Tidigare har jag haft en ordentlig spärr inför just milen, jag har kollapsat mentalt under den press jag lagt på mig själv och det har satt sig i benen. Vändningen kom dock under pålsjöterrängen i somras, när jag satte banrekord och vann 10 km, upplevde fantastiskt roliga 10 km (så roliga att jag glömde att det var jobbigt) och kom till insikt att 10 km inte behöver innebära att man ska stå med hjärtklappning och ångest. 10 km kan faktiskt vara riktigt roligt. Efter det sprang jag DM 10 000 m bana i Trelleborg, mindre roligt att göra 25 varv på en 400 m-bana (dessutom i brutal värme, bläh!), men desto bättre träning för huvudet. Jag tror att båda loppen har stärkt mig; Trelleborg eftersom det var så jobbigt och tufft för huvudet. Pålsjöterrängen eftersom så många mentala spärrar släppte när jag skuttade runt över stock och sten och njöt av livet.
Uppladdningen inför loppet var lite sisådär, jag kom lite sent till landskrona och fick mindre tid än tänkt till uppvärmning. Å andra sidan var det otroligt varmt, så det kanske var lika bra... Jag hade bestämt sedan tidigare att jag skulle springa utan klocka, jag hade ju haft några lopp där prestationskrav och pressen att prestera tider hade förstört för mig. Att springa utan klocka var förmodligen nyttigt, dessutom gick var banan 4 x 2,5 km, där jag kunde hålla koll på tiden varje varv.
Nervositeten var givetvis påtaglig innan start, även om jag kände mig hyfsat kontrollerad. Självklart ville en del av mig hoppa ut från startfållan, men i övrigt kände jag mig ganska lugnt fokuserad. Det är svårt att beskriva känslan eller göra en jämförelse, men under ett par millopp har jag inte ens kunnat andas i startfållan, nu upplevde jag nästan samma kombination av fokuserat lugn som jag brukar ha på hästryggen. Om jag hade sub 40 i värmen visste jag inte, men ett PB hade jag goda förhoppningar om. När starten gick försökte jag ha rygg på Engholm, jag vet ju att han gör under 40 så han fick vara lite farthållare. Jag tappade honom dock efter ett tag när jag sprang förbi..
Första varvet gick väldigt lätt och passerades på lite drygt 9,50 och tankarna började surra. "Vad motsvarar det på milen, ligger jag bra eller dåligt till?". Jag gav upp försöken att räkna ut varvtiden x 4, vem orkar springa och räkna samtidigt? Inte jag iallafall. Nästa varv skulle jag vara halvvägs, då kunde jag lätt se om jag låg under 20 minuter och isåfall med vilken marginal.
Andra varvet kändes också ganska lätt, men jag försökte hålla igen lite för att inte bli trött inför sista halvan. Jag såg klockan där framme, nu skulle jag se hur jag låg till. Vad hände? Det stod en människa i vägen och skymde skärmen! Jag kunde inte se något alls, frustrerande och irriterande. Mitt i allt hann jag bli lite sur, men det var inte mycket att göra. Om nästa varv passerades innan klockan stod på 30 minuter var det lugnt. Då skulle jag fixa det.
Även tredje varvet kändes hyfsat lätt, jag var fräsch i kroppen, fick energi av publiken som hejade och njöt av att springa. På väg mot varvning tänkte jag att "även om klockan står på mer än 30 är detta solklart mitt bästa millopp, med den bästa känslan hittills". Jag ville trots det se klockan, något hum ville jag ha... Tror ni att jag fick se klockan denna gång? NEJ. Även denna gång var klockan skymd... Inte mycket att göra, nu visste jag att det var sista varvet, jag mådde bra och var pigg. Jag såg Sven där framme, låg jag för nära? Vore det dumt att gå förbi och kanske bränna benen med 2 km kvar? Men benen var så pigga, jag var så pigg att det helt enkelt blev så att jag passerade. Jag fick ett uppmuntrande hejarop från Sven "Bra Annelie, du gör under 40 idag" och det gav såklart ännu lite mer energi.
Sista varvet gick lätt även det och när jag passerade mållinjen glömde jag faktiskt att titta på klockan (dum-dummare-Annelie), men blev desto gladare när Jens sprang fram och meddelade att jag hade gjort sub 40.
39,50 blev tiden och jag var så sjukt lycklig. Äntligen fick jag ett bra millopp. Äntligen verkar en del mentala spärrar ha släppt. Äntligen ett lopp jag var nöjd med. Äntligen SUB 40! Att jag kom tvåa var såklart roligt, men placeringarna är inte det viktiga - det viktigare är att nå den uppsatta mål-tiden. Viktigast av allt är faktiskt känslan och inget slår den känslan jag fick av att äntligen göra sub 40.
Med andra ord; en riktigt bra tävling och ett bra resultat. Träningen har fortsatt gå framåt med stormsteg sedan dess och jag har förhoppningar om att putsa till mitt PB ordentligt under 2016. Jag ska bara ta mig igenom den förfasade säsongsvilan först, sedan börjar vinterträningen och uppbyggnaden för 2016. Sven har börjat hinta om de "100 mörka" och jag hoppas självklart på tuffa scheman med många mil :-) Dessutom börjar visst träningarna i hallen mot mitten av november, det ser jag väldigt mycket framemot eftersom jag har räknat ut att jag bör hinna upp till själva torsdagspasset om jag skyndar mig och springer till hallen som uppvärmning. Jag vet att hallen inte är riktigt optimal att springa i, men för mig är det ett bättre alternativ att springa inomhus i dålig luft än att behöva köra kvalitetspassen själv. Antar att jag är den enda göta-löparen som längtar efter dålig luft och (vad jag hört) lite halvtaskig bana inomhus på en 180 m-bana ;-)
Nu ska jag sätta lite fart och ägna resten av lunchen åt att mixa musik till morgondagens indoorwalking. Ännu ett extrapass denna vecka, men för ett gott syfte. Jag och en kollega kör ett pass tillsammans för Rosa bandet (sorry Sven, men detta är för ett viktigt och bra syfte!). Förra året var vi så bra att vi var tvungna att köra ett pass till... Förhoppningsvis är vi lika bra det här året :-) Temat? Rosa som fan. Är det någon som vill vara med imorgon bitti och få grym alternativ träning så säg till, för imorgon blir det inte klokt!