Efter gårdagens korta jogg på crossfitpasset la jag ner alla tankar på löppass den här veckan. Springtimetest fanns inte på kartan. I morse bar det i stället av till gymmet på Götatorpet och ett något ostrukturerat styrketräningspass. På cykeln hem hände sedan det oväntade; plötsligt kom kraften i vaden tillbaka. LYCKA! Bums ställde jag om från ett planerat vattenlöpningspass till ett spontant löppass i Pålsjö och turligt nog fick jag med mig min vapendragare Lotta. I strålande sol och bland utslagna vitsippor avverkades 11 km utan tillstymmelse till smärta! LYCKA!! Hur det var möjligt med tanke på att det igår var nästintill omöjligt för mig att ta ett normalt löpsteg, förstår jag inte. Hur det var möjligt spelar heller ingen roll; huvudsaken är att det faktiskt gick! Nu ska jag försöka vara klok och vårda min ben ömt. Det finns hopp om att jag ska kunna komma tillbaka, det finns hopp om att jag ska kunna få lite fartträning i benen och det finns hopp om ett bra resultat på Stockholm marathon. LYCKA!!!
Lycklig och hoppfull lämnar jag nu över uppgiften att blogga till ... vem vet jag inte, men med tanke på att jag idag hörde ryktas om att Tony var snabbast på Springtimetestet hade det varit intressant att ta del av vad han har att skriva. Så tack för mig och se nu till att ni får en bra löparvår, kära vänner!